Ny studie nyanserar
bilden av granbark­borrens spridning

Naturreservat tycks inte vara en direkt källa för spridning av granbarkborreangrepp till produktionsskogar. Det visar en forsknings­studie som vunnit pris för Årets Skogssällskapet-projekt. Här berättar Simon Kärvemo, landskapsekolog och forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU),
om sin studie.

Granbarkborrens framfart har gått hårt åt granskogarna i södra och mellersta Sverige, och många skogsägare har drabbats. Det har rapporterats om fenomenet i media – och i den debatt som förts i kölvattnet av granbarkborre­utbrotten har naturreservat många gånger pekats ut som orsak till stora utbrott i närliggande skogar. Eftersom påståendet saknar vetenskaplig grund ville forskaren Simon Kärvemo studera frågan närmare.

Syftet var alltså att ta reda på om skyddad skog kan vara en spridningskälla för granbarkborreangrepp och orsaka angrepp i omkringliggande skogar. Studien visar att många andra faktorer har större betydelse än skyddade områden, för hur omfattande ett granbarkborreangrepp blir. Det som är avgörande är granbarkborrarnas tillgång till föda.

– Att stora granbarkborreangrepp ofta leder till nya angrepp i närheten står klart i forskningen. Och finns det stora pågående angrepp i reservat kan de i vissa fall sprida sig. Men det vi sett i våra preliminära resultat är att det som avgör hur omfattande angreppet blir är markfuktighet, trädslagsblandning, granstorlek och densitet, säger Simon Kärvemo.

I forskningsprojektet har de bland annat tittat på angreppsdata över södra Sverige efter stormen Gudrun och efter torksommaren 2018. Det var endast efter Gudrun-stormen som de kunde se att granbarkborre­angreppen var större om de låg inom en kilometer från ett reservat.

– Det beror troligtvis på att många vindfällen fick ligga kvar i
naturreservaten efter stormen, vilket innebar stora angrepp som spred sig till närliggande områden. Efter torkan var angreppen istället mer utspridda över olika typer av skogar.

Studien visade också att naturliga fiender till granbarkborren, som parasitsteklar och stumpbaggar, var fler i naturvårdsområden än i produktionsskog. Stumpbaggarna verkade dessutom kunna minska förökningen av granbarkborrarna med omkring 40 procent.

– Vi borde titta närmare på det och på hur stumpbaggen kan gynnas. Det öppnar överlag upp för möjligheter att undersöka hur naturens egna mekanismer kan användas för att hantera skadegörare.

Text; Linda Fritiofsson